2.9

Krigen avskaffas

Vi är därmed inne på de intrernationella relationerna. Under den fördatiska tiden hade dessa allt mer försämrats. De olika staterna kapprustade, krigsredskapen blev allt mer förödande, krigen allt hemskare. Hotet från atombomber, som kunde sändas med raketer till vilken del av jorden som helst, fyllde folken med skräck. Fruktan för katastrof och förintelse dominerade människornas liv från stenåldern till datornas uppträdande.

Men samtidigt som man fruktade människosläktets förintelse genom atombomber, fruktade man lika mycket motsatsen: att människorna skulle bli alltför talrika genom befolkningsexplosionen.

Båda dessa hot hade djupare sett samma orsak: oförmågan att organisera samhället. Vi vet nu att detta problem översteg människohjärnans kapacitet. Människan har utan tvivel haft många goda sidor, men organisatoriska problem har hon aldrig förstått sig på.

I och med datornas uppträdande började emellertid det internationella läget så småningom att ljusna. Bortrationaliserandet av regeringarna var ett viktigt framsteg. Som man länge anat, alstrades de flesta konflikter av regeringarna, som i regel fick sin makt stärkt genom att folket vid en internationell konflikt enigt slöt upp bakom sin regering. Därtill kom att krig i hög grad berodde på okunnighet och oförmåga att förutse händelseutvecklingen. När ett krig slutat, visste åtminstone den part som förlorat att han begått en dumhet. Hade han kunnat förutse krigets utgång, hade han föredragit en kompromiss även med stora eftergifter. Genom datornas förmåga att överblicka komplicerade problem, kunde de med relativt stort säkerhet förutsäga händelsernas utveckling, även om i början svåra misstag begicks. Sådana prognoser bidrog att öka benägenheten att lösa konflikter på ett fredligt sätt, särskilt som förödelsen av ett krig blev sådan att även segrarmakten ofta tyckte att det varit en dålig affär.

Datornas enorma kombinationsförmåga sattes nu in på att finna för alla acceptabla lösningar av de internationella problemen. De första försöken misslyckades, men när man experimenterat sig fram någon tid, blev framgången storartad. Sedda ur vår synvinkel var ju problemen egentligen absurda. Varför skulle man inte avrusta, när alla avskydde krig? Varför skulle befolkningen öka okontrollerat, när den medicinska vetenskapen kände motmedel? Varför skulle en del av världen svälta, när det fanns överflöd i en annan del och transportmedel stod till förfogande? Den enda förklaring vår tids historiker kan ge är en hänsvisning till politikernas inkompetens. Deras manövrer var ofta mer inspirerade av maktlystnad än av vilja att lösa problemen. Men så snart som deras dilettanteri fått lämna plats för datornas rationella handlande, löstes problemen. Med datornas hjälp uppbyggdes ett system av internationella kontakter. Detta var första steget mot nyare tiders världsomspännande administrativa datanät.

Ett annat internationellt problem var språkfrågan. Det tycks inte ha tillmätts samma betydelse av politikerna, men i realiteten var det mycket viktigt. Alla insåg önskvärdheten av ett internationellt språk, och i våra ögon ter det sig obegripligt att man inte införde ett sådant. Men så långt förslog alltså inte politikernas organisationsförmåga. Man hjälpte sig fram med ett flertal språk, och det folk som kunde skjuta bäst under en viss epok, lyckades i regel tvinga en stor del av mänskligheten att tala sitt språk. Under en kort period när engelsktalande nationer hade hegemoni, användes engelskan som hjälpspråk, trots att dess klumpiga icke-fonetiska stavning, dess bristande klarhet och oöverskådliga ordmängd gjorde det sällsynt illa lämpat som världsspråk.

Men där människorna misslyckats lyckades datorna. Redan en kort tid efter den första datans uppkomst, hade ett internationellt språk för dator utbildats. De sekvenser av picosekundimpulser som datorna använde, hade samma betydelse överallt, och i och med att dator användes i alla länder, fick man automatiskt ett internationellt språk. Språkproblemet, som för politikerna tedde sig så svårt att de inte ens vågade ta upp det, löstes mera i föbigående av datorna.

Nästa problem var att göra detta språk begripligt även för människorna. Men eftersom redan de äldsta datorna kunde översätta, var detta problem synnerligen enkelt. Man kodade dator att översätta datornas språk till alla de olika språken i världen. Om någon människa ville samtala med någon annan i ett främmande land, kopplade han in sin teletotal till närmaste översättningsdata, som översatte vad han sade till datasignaler. Dessa skickades till en data i det andra landet, och där översattes det till mottagarens språk. Han svarade på samma sätt. Då datorna utförde allt sitt arbete på bråkdelen av en sekund, blev tidsfördröjningen minimal, och samtal kunde föras utan svårighet. All kommunikation mellan människor med olika modersmål skedde snart via datornas impulssekvenser, och det blev onödigt att lära sig främmande språk. Detta medförde en ytterligare rationalisering av skolarbetet. Allt glosplugg och grammatikplugg kunde avskaffas.

Dessutom åstadkoms en demokratisering folken emellan. Man avskaffade ”herrefolk”, som påtvingade andra sitt språk. Problem med språkliga minoriteter, som tidigare ibland t.o.m. orsakat krig, löstes nu automatiskt. Det fanns ingen orsak att alla i ett land skulle tala samma språk, när människor med olika språk kunde samtala med varandra med datornas smidiga hjälp.

I forna tider försökte man att undertrycka dialekter för att få ett gemensamt ”riksspråk” i ett land. Detta blev nu onödigt. Det var ingen nämnvärd olägenhet att var och en talade sin dialekt, även om dialekterna var obegripliga för varandra och för riksspråket. I själva verket kunde var och en prata vilken rappakalja han ville om han bara kodade en data som översatte till dataspråk

Härigenom räddades många intressanta kulturer. Minoritetsspråk och dialekter, som hotats av utplåning genom uniformeringen av språkhänseende, kunde nu fortleva utan olägenhet. Även i språkligt hänseende införde datorna den mest fullkomliga frihet.

EOF

2.8

Det nya statsskicket

Ett ännu större och viktigare steg framåt togs i och med att samhällets styrelse reformerades. Denna hade länge varit den mest föråldrade och ineffektiva delen av samhället, ty av fruktan att en reform skulle medföra en minsking i makt, motsatte sig statsmakterna med största frenesi alla former. Utvecklingen medförde emellertid automatiskt en fundamental ändring i regeringens ställning.

I äldsta tid hade de flesta stater styrts av en enväldig monark eller diktator med hjälp av en relativt liten fast organisation under hans kommando. Detta var möjligt emedan den stora massan av befolkningen var oorganiserad och därför hade svårt att resa motstånd mot en liten, men effektiv organisation. Den tekniska utvecklingen hade emellertid framtvingat en genomgripande organisation av alla grupper, och då samhället för sin funktion då var beroende av alla dessa grupper, hade maktkoncentrationen automatiskt minskat. I själva verket förlorade regeringarna snart varje förmåga att leda utvecklingen, som tog samma riktning vare sig ett land formellt styrdes av en konservativ, socialdemokratisk eller kommunistisk regering. De olika partierna behåll pietetsfullt sina ideologier som kära gamla reliker. Men i ett land kunde en socialdemokratisk regering slå vakt kring monarkien samtidigt som den hade republikens införande på partiprogrammet, i ett annat land bibehöll en konservativ regering en långtgående socialisering, fast dess program yrkade på dess avskaffande, och i ett tredje land infördes mycket stora klasskillnader under en kommunistisk regering, som proklamerade deras avskaffande.

I och med att den tekniska utvecklingen fortskred, blev det allt mera uppenbart att regeringen egentligen var helt inkompetent att ”styra” landet och dirigera utvecklingen. De verkliga förändringarna i samhället åstadkoms av teknikens utveckling och den paralellt därmed ökande byråkratiseringen. När en förändring i samhällssituationen, tog det ofta minst fem år innan detta blev begripligt även för regeringen, och sedan tog det ytterligare fem år innan regeringen handlade. Allt flera regeringsbeslut kom därför bortåt tio år försent och gjorde oftast mera skada än nytta. Sedan detta klart demonstrerats genom det sociologiska komplikationsteoremet, blev den angelägnaste samhällsreformen ett bortrationaliserande av regeringen. Även detta var det omöjligt att få regeringen att begripa.

Sedan regeringen förlorat förmågan att styra landet, var dess viktigaste uppgift att utarbeta rimliga kompromisslösningar av motsättningarna mellan olika samhällsgrupper. Erfarenheten hade emellertid visat alla konflikter mellan två eller fler grupper löstes av datamaskiner, som genom sin enorma kombinationsförmåga i regel snabbt kunde utarbeta för alla parter acceptabla kompromisser. Man hade goda erfarenheter från industriföretag, vilkas effektivitet hade ökat ju mer direktörens makt hade minskat. Det hade visat sig att det fungerade bäst om direktören endast hade representativa funktioner, under det att en data skötte företaget. Det blev därför uppenbart att det skulle innebära en stor fördel för samhället om regeringen ersattes med en data. Detta motsatte sig dock regeringen, men frågan kunde ändå lösas på ett lyckligt sätt.

Regeringen var av naturliga skäl i första hand intresserad av att hålla sig själv vid makten, och den hade därför sällan tid att ta del av de viktiga framstegen som omdanade samhället. Den blev därför allt mer okunnig om den verkliga innebörden av de beslut som den fattade. När den därför fick ett förslag att en ny data skulle skaffas för att rationalisera statsförvaltningen, kunde den inte av kopplingsschemat sluta sig till att datan skulle ersätta den själv. De tekniker som utarbetat förslaget, fick aldrig tillfälle att gå in på några detaljerade förklaringar. Regeringen godkände därför att datan kopplades in mellan riksdagens dator, ämbetsverkens och de olika organisationernas. Först när det var för sent upptäckte regeringen att den av misstag bortrationaliserat sig själv. Den gjorde ett förtvivlat försök att återta makten, men då ingen av regeringens medlemmar kände till hur man kodade en data, misslyckades försöket. Regeringen kunde inte påverka det numera helt datastyrda maskineriet.

Liksom kungamaktens symboler hade behållits, när kungen förlorade sin makt, var man angelägen om att pietetsfullt bevara regeringen som symbol. Regeringsmaskinen utfördes med ett förgyllt chassi och kröntes med en stor gyllene krona samt försågs med en inskription ”Kongl. Regeringsmaskin”. Vidare fick regeringens medlemmar skriva sitt namn på varje kilometer hålremsa som kom ut ur data, varefter remsan i konselj förevisades för kungen. Dessutom fick de resa land och rike kring och hålla tal om alla de visa beslut som Regeringsmaskinen fattade. I  själva verket visade det sig snart praktiskt att överföra regeringsmaskinens funktioner på andra dator, och efter en kort tid var hela den gyllene maskinen endast ett tomt chassi så när som på den stans som tillverkade hålremsorna för regeringens medlemmar. Men det visste inte de turister som i en tät ström kom och beundrade maskinen. Och det avslöjade inte heller regeringens medlemmar. När vid en senare tid storstäderna blev öde, föll regerngsmaskinen i glömska, men somliga energiska turistguider för fortfarande sina skaror till den. Fast väder och vind farit hårt fram i ruinerna, kan man ändå se spår av förgyllningen.

Sedan regeringen bortrationaliserats började samhället att utvecklas mycket snabbare, och en serie viktiga reformer kunde genomföras. Riksdagen behövde inte längre samlas i ett gammal omodernt hus, utan kunde hålla sina sammanträden via teletotal. Riksdagsmännen behövde inte lämna sin hemort. Begreppet huvudstad förlorade sin mening. Då samhällets allt snabbare utveckling ökade riksdagens arbetsbörda, måste antalet riksdagsmän ökas. Genom teletotal-teknikens utveckling kunde detta ske utan olägenhet. Så förbereddes marken för den stora genomgripande statsskicksreformen, införandet av den Fullständiga Frihetsdemokratien.

När den första stenåldersmänniskan gjorde sig till herre över några av sina grannar och organiserade en stam, då började samhällsutvecklingen. Det var stamhövdingen som var förebild för den enväldige monarken och för diktatorn. Denna samhällsform fick lämna plats för den s.k. demokratien, i vår moderna terminologi pseudo-demokratien, en samhällsform som allmänt förekom vid vår tideräknings början. Den enväldige härskaren hade berövats makten av ett kotteri som bildat ett s.k. politiskt parti. Kotteriet var självrekryterande och härskade i folkets namn. Man ansåg att folket givit det sitt förtroende genom att rösta på det vid ett val. Vad folket i val uttryckte, var endast att det ansåg de rivaliserande partierna för ännu värre klåpare. Det fanns därför ingen garanti för att en regering i en pseudo-demokrati realiserade folkets verkliga önskningar.

Det var en lycklig tillfällighet att den bortrationalisering av regeringen som vi förut beskrivit gick så snabbt och smärtfritt. Men när samhället utvecklade sig, blev en regering under alla omständigheter en anomali, och det var endast en tidsfråga när den skulle försvinna på ett eller annat sätt. Utvecklingen gick obönhörligt mot den Fullständiga Frihetsdemokratien. Vägen dit gick över en ökning av riksdagsmännens antal.

Vid varje riksdagsmannaval fanns många konkurrerande kandidater. Det var ofta en stor tragick att inte alla kunde väljas och ställa sin kompetens till förfogande vid rikets styrelse. Efter teletotalens införande och rationaliseringen av riksdagens arbete fanns det ju ingen orsak att hålla nere antalet riksdagsmän och därmed utestänga många klocka och allmänt aktade män och kvinnor. Därför ökades antalet riksdagsmän gång på gång. Men så småningom förstod man, att väljandet av riksdagsmän var fundamentalt odemokratiskt. Man gav ju därmed en grupp människor större makt än andra och förbröt sig därför allvarligt mot den fundamentala principen att alla människor bör ha lika rättigheter. Så fort detta allmänt insetts, var pseudo-demokratiens öde beseglat. Man införde den Fullständiga Frihetsdemokratien genom att samtliga medborgare gjordes till riksdagsmän.

När riksdagen sammanträdde deltog alltså samtliga innevånare i landet genom teletotal. De förslag som framlades hade i detalj förberetts genom databehandling, men varje medborgare hade rätt att yttra sig. Alla anförandena utsändes genom teletotal. För att inte förhandlingarna skulle ta för lång tid, utsändes de på ett antal paralella kanaler. Härigenom kunde visserligen inte alla innevånarna höra samtliga anföranden, men det hade man ju i regel inte heller gjort i pseudodemokratiens riksdag. De flesta riksdagsmän brukade ju vara frånvarande vid anförandena och endast komma in när de av en ringklocka kallades till votering. Samma princip tillämpades nu. När talens rad hade tagit slut, väcktes alla landets innevånare av en ringning från teletotalen. Votering kunde äga rum.

I början var många konsternerade och visste inte vilket förslag de skulle rösta på, trots att förslagen noga belysts i debatten. Det var i själva verket inte så lätt att förstå innebörden i en komplicerad åtgärd, som det kanske t.o.m. för datorna tagit lång tid att i detalj analysera. Det väckte därför allmän tillfredsställelse, när man införde den regeln, att det förslag som datornas analys visat vara bäst alltid presenterades som förslag 1, medan de andra, som uppenbarligen var sämre, fick nummer 2, 3, etc. Varje medborgare kunde alltså alltd med förtröstan rösta på förslag 1. För att spara besvär och obehaget att då och då kallas till votering, gjordes en genial uppfinning, den s.k. automatvoteraren. Man kunde alltså förse sin teletotal med en automatisk anordning som röstade ja på förslag 1 och nej på alla följande. Detta minskade naturligtvis inte alls medborgarnas fullständiga demokratiska rättigheter. Var och en hade ju rätt att när som helst yttra sig i debatten, och omnågon ansåg sig begripa ett förslag bättre än datorna, hade han naturligtvis full frihet att koppla från automatvoteraren och rösta på förslag 2 eller 3. Inga som helst repressalier drabbade honom om han gjorde så. Han hade med andra ord större frihet än pseudodemokratiens riksdagsmän, som sällan vågade rösta mot sitt parti. Trots detta var den geniala automatvoteraren okänd för dem. Detta visar hur orationellt den predatiska tiden var organiserad.

Den Fullständiga Frihetsdemokratien är det mest förnämliga samhällskick som någonsin funnits. Alla idealisters strävan mot ett samhälle där en fullständig demokrati råder hade förverkligats. Principen var att ingen skulle kunna förtrycka och ingen bli förtryckt. Alla blev jämlikar. Den fullständiga friheten realiserades. Det var mot detta samhällsskick som hela utvecklingen pekat hän när den styrts av de bästa krafterna i samhället. Att det kunnat realiseras är datornas förtjänst. Utan dem hade en sådan organisation inte varit möjlig. Vi vet från det stora sociologiska komplikationsteoremet att människohjärnans kapacitet är för liten för en rationell organisation av ett samhälle.

Då tekniken till sin natur är universell framtvingades samma utveckling i alla stater. Den enda skillnaden var att den beskrevs ideologiskt på något olika sätt. Styrelsen kallades i somliga länder den Fullständiga Frihets-Folkdemokratien, i andra länder den Fullständiga Frihets-Socialdemokratien, eller den Fullständiga Frihets-Republikanska Demokratien eller Hans Majestäts Fullständiga Frihetsdemokrati. Men innebörden var densamma.

EOF

2.7

Hälsofabriker
Även på hälsovårdens område gick utvecklingen snabbt. Då varje människa obligatoriskt bar en minitotal om armen, var det enkelt att förse denna med en liten tillsatsapparat, som kallades hygitotal. Denna mätte med hjälp av några lämpligt placerade elektroder kroppens temperatur, pulsfrekvensen, blodtrycket och ett antal andra medicinskt viktiga faktorer. Resultatet av dessa mätningar utsändes kontinuerligt via minitotal till hälsovårdscentraler, där de analyserades av dator. Dessa slog larm så snart några sjukliga förändringar iaktogs. Härigenom kunde en begynnande sjuktdom diagnosticeras på ett mycket tidigt stadium och den sjuke få vård omedelbart. En begynnande förkylning kunde ofta kuperas innan den brutit ut. Om en person var smittofarlig kunde han genast intagas på sjukhus eller hans omgivning kunde via minitotal varnas för hans närhet – då radiocentralerna alltid lokaliserade varje människa via minitotal, var det lätt för en datamaskin att finna vilka personer som befann sig i hans närhet.

Om någon råkade ut för en olyckshändelse sändes automatiskt larm via minitotal, och en ambulans ryckte ut utan dröjesmål. Detta skedde även om minitotalen råkade bli skadad så att den sattes ur funktion, då ju risk förelåg att en olyckshändelse inträffat. Skulle istället minitotalen ha blivit skadad med avsikt var ju omedelbara åtgärder mycket viktiga, då man kunde frukta att sabotören ville undandra sig minitotalens kontroll för att förbereda ett brott.

En viktig reform var att sjukhusen avskaffades och ersattes med hälsofabriker. Detta var ett resultat av den nya synen på hälsa ooch sjukdom som växte fram. En ny uppskattning av hälsans värde blev vägledande. För den företagsekonomiska synen på produktionen var det nämligen väsentligt att man kände priset på varje vara, då en vara som inte hade något pris betraktades som värdelös. För att hälsan skulle röna allmän uppskattning blev det därför väsentligt att värdera den till ett visst pris.

När hälsans ekonomiska värde fastställts kunde man med förtroende överlämna åt industrin att bygga hälsofabrikerna. Dessa blev rationellt organiserade och hade tidens effektivaste fabriker som förebild. Deras råmaterial, sjuklingarna, togs in i ena ändan av fabriken och deras färdigprodukt, friska människor, levererades från den andra ändan. Tyvärr förekom även avfallsprodukter, men det är ju oundvikligt vid all fabrikation. Liksom alla andra fabriker var de fullt automatiserade och datastyrda. Läkare och sjuksköterskor och all annan personal var bortrationaliserade. Detta var fördelaktigt ur smittosynpunkt. En sjuk person kom inte i kontakt med någon människa som han kunde smitta ner. En viss servicepersonal för maskinerna var dock i början nödvändig. Det var först vid en senare tidpunkt som även servicen kunde helt datastyras.

När en sjuk levererades till hälsofabriken var en preliminär diagnos redan ställd genom att datamaskinerna analyserat hygitotalrapporterna. Den sjuke placerades på hälsofabrikens löpande band och transporterades genom en diagnoskanal, där nödvändiga prov togs. Dessa var styrda av en data så att sprutnålarna med stor säkerhet placerades på de optimala punkterna av kroppen. Från en högtalare kom omväxlande lugnande musik och uppmuntrande ord. Proven analyserades av en central data i vars minnesenhet allt medicinskt vetande hade inkodats, och den lämpligaste behandlingen uträknades blixtsnabbt. Piller infördes i patientens mun och injektionssprutor i lämpliga delar av hans kropp. Skulle ett kirurgiskt ingrepp vara nödvändigt, skedde detta med datadirigerade knivar enligt den modernaste operationstekniken, varefter såret syddes igen med en ultramodern symaskin. När transportbandet fört patienten igenom hälsofabrikens olika avdelningar, avlämnades han vid utgången fullt återställd. Allteftersom hälsotekniken utvecklades och fabrikerna rationaliserades, kunde transportbandets hastighet ökas.

I undantagsfall förekom dock att objektet växlades över till annan avnämare på ett transportband, som efter automatisk obduktion förde liket till ett i hälsofabriken inbyggt krematorium. De sörjande släktingarna kunde sedan avhämta en smakfull urna med askan, under det att en högtalare spelade psalmer och förkunnade tröstens ord, samt en automatisk skovel pietetsfullt levererade tre portioner mull, hygieniskt paketerade i plast.

Den datastyrda hälsofabriken representerade ett stort framsteg jämfört med sjukhusen. Genom att läkare och sjuksköterskor bortrationaliserades, undvek man att patienter dog till följd av läkarnas nonchalans eller sköterskornas försumlighet. Varje patient garanterades en behandling enligt den medicinska vetenskapens senaste landvinningar, tack vare att de nya resultaten dagligen kokades i hälsomaskinen. Naturligtvis förekom det trots allt att folk dog under behandlingen, men även den bästa maskin kan ju ibland ha tekniska svagheter. Och när allt kommer omkring skall ju alla människor dock dö förr eller senare, trots teknikens grandiosa framsteg.

Bortrationaliserandet av läkare, lärare och andra s.k. intellektuella betydde ett stort framsteg i utvecklingen. Dessa grupper hade alltid varit snorkiga och bråkiga och svåra att organisera. Men när alla progressiva element i samhället satte som sitt mål att eliminera dem, gick detta i själva verket mycket lätt. Ty i realiteten var ju dessa grupper små och betydelselösa. Det fanns ingen plats för dem i ett välorganiserat samhälle.

EOF

2.6

Den nya juridiken

Nästa stora reform gällde rättsväsendet. Genom samhällets utveckling måste ständigt nya lagar stiftas och nya förordningar utfärdas. Det visade sig snart opraktiskt att trycka dem, då lagböckerna blev orimligt tjocka och måste revideras var eller varannan månad. I stället kodade man in lagarna i speciella lag- och domsdator. Om en person var misstänkt för ett brott, kodades polisundersökningen, vittnesmål etc och matades in i lag- och domsdatan, som fastställde om bevisningen var tillfyllest och mot vilka paragrafer delinkventen hade brutit. Straffet uträknades och domen meddelades genom att ett hålkort föll ut ur datan. Genom datans enorma snabbhet och kapacitet blev domstolsförhandlingarna mycket korta. Någon sekund efter det att erfoderligt material matats in, föll domskortet ut.

Fördelarna med detta system var stora. Ingen kunde längre anklaga domaren för att vara partisk – man kunde möjligen hävda att datan var felkodad. Detta kunde i princip inte uteslutas även om det var ytterst osannolikt. För att eliminera varje möjlighet till berättigat missnöje med rättskipningen hade varje dömd förbrytare möjligheten att överklaga domen med den motiveringen att datan var felkopplad eller felkodad. Han fick då omedelbart tillgång till samtliga kopplingsscheman och kodprotokoll samt en hålremsa som var en utskrift av datans operationer under domslutet. Det behövdes bara att han på de olika ofta kilometerlånga hålremsorna kunde påvisa ett enda ovedersägligt fel för att hela domsförfarandet skulle förklaras ogiltigt och göras om från början. Därmed var alltså rättssäkerheten garanterad.

När datorna övertog rättskipningen kunde alla jurister bortrationaliseras. En annan fördel var att lagar och förordningar nu kunde göras nästan hur komplicerade som helst. Förr begränsades detta av att juristerna måste kunna förstå dem – att de gick över den okunniga allmänhetens horisont var ju alla vana vid. Men nu var denna begränsning borta. Man behövde endast bygga datorna större så att de kunde tolka även de mest komplicerade förordningar. Härigenom kunde rättvisans svärd slipas skarpare.

Av stor betydelse var att rättssäkerheten ökades. Då varje persons minitotal av tekniska skäl alltid måste stå i radioförbindelse med närmaste radiostation, var det enkelt att permanent registrera var varje person befann sig vid varje tidpunkt. Bärandet av minitotal blev obligatoriskt för alla och envar, och ett system utarbetades, som slog larm om någon försökte ta av den. Om ett brott hade begåtts blev det därför en rutinsak att finna, vem som hade befunnit sig på brottsplatsen vid den aktuella tiden, och det var i regel möjligt att omedelbart finna brottslingen, som några sekunder senare var dömd enligt de paragrafer som datan fann lämpliga. Härigenom ökades rättsäkerheten. Ett stort antal komplicerade dator med personal fordrades, men det är ju rättssäkerheten värd.

Det måste betecknas som mycket lyckligt att minitotal inte uppfanns under en tid när diktaturer förekom. En ondskefull diktator skulle nämligen ha kunnat utnyttja den till att utöva ett fruktansvärt förtryck. Genom att minitotal infördes under den mest fulländade demokrati som någonsin funnits, eliminerades alla sådana risker.

I själva verket blev minitotal en förutsättning för införandet av den Fullständiga Frihetsdemokratien, som vi senare skall se.

Hur viktigt det än är att ett begånget brott omedelbart upptäckes och förbrytaren tas om hand, är det naturligtvis ännu viktigare att förebygga brott. Genom psykologiens och sociologiens framsteg blev det klart att ett brott sällan kommer oförberett. Det är ett resultat av viss psykisk labilitet hos förövaren och berör även hans sociala situation. Om man i detalj känner en persons psykologiska struktur och hans reaktion på sin miljö, kan man med stor sannolikhet förutsäga, om och när han kommer att begå ett brott, och åtgärder kan vidtagas för att i tid förhindra brottet. Alla människor underkastades därför några gånger om året psykologiska testningar, vilket gick mycket enkelt genom att deras minitotal kopplades till en psykologisk data, som skötte testen. Individer, som visade abnorma tendenser, testades oftare och noggrannare, och om databehandlingen av testen visade att stor risk för brott förelåg, internerades den potentielle förbrytaren och underkastades en förebyggande behandling. Denna välbekanta preventiva åtgärd kunde naturligtvis inte betraktas som ett övergrepp mot den misstänkte. Han testades nämligen efter interneringen dagligen, och så snart testen visade att han under terapiens inflytande hade upphört att vara samhällsfarlig frigavs han igen.

Genom dessa och liknande åtgärder bekämpades brottsligheten. Glädjande nog minskade antalet brott per lagparagraf, men då antalet lagparagrafer ökade snabbt blev trots detta den totala kriminaliteten allt större. Det blev därför nödvändigt att forcera anskaffandet av allt mer komplicerade lag- och domsdator.

EOF

2.5

Rationalisering av universitet och skolor

När datorna utvecklats vidare och teletotaler massfabricerats i tillräckligt antal, kunde en genomgripande rationalisering av samhälet påbörjas.. Först bortrationaliserades skolor och universitet. Professorernas föreläsningar inspelades på band och sändes via teletotal av dator, som ställde frågor vilka tentanderna besvarade genom att trycka rätt kod på knappsatsen. Betygen bestod av hålkort, som föll ut färdigstansade ur teletotalen. Samtidigt registrerades det av det centrala befolkningsregistret och magasinerades i den minnesenhet som inkopplades när et befordringsärende skulle databehandlas. Kurslaborationerna var helautomatiserade och följdes också av studenterna via teletotal. På så sätt kunde de stora och dyra universiteten ersättas av några centrala datamaskiner, och professorerna kunde bortrationaliseras.

Lika elegant löstes skolans problem. Lärarna ersattes med inlärningsmaskiner, och all undervisning kunde via speciella teletotalkanaler förläggas till hemmen. Skolhusen blev överflödiga, och skolans diciplinsvårigheter försvann automatiskt.

På detta sätt ökades möjligheten att förvärva kunskaper. Alla människor kunde få utbildning på alla stadier i vilket ämne de önskade. Genom de ökade krav som därigenom ställdes på undervisningsväsendet, behövdes ett stort antal komplicerade datamaskiner. En stor personal behövdes också för att koda dem och för att organisera undervisningen. Någon allvarligare arbetslöshet uppstod därför inte genom att lärarna bortrationaliserades. Man fick i stället organisatörer och kodare samt servicepersonal för inpluggningsmaskineriet.

Den vidare utvecklingen av skolorganisationen är mycket intressant, inte minst därför att den i viss mån hade föregripits av de stora skolreformatorer som verkade vid vår tideräknings början. Det visade sig att en stor del av de kunskaper som eleverna under äldre skolformer tvingats plugga in var helt onödiga. Detta blev särskilt fallet när man genom teletotal när som helst kunde etablera kontakt med en central biblioteksdata och från henne omedelbart få all kunskap man behövde (t.ex. för lösandet av ett korsord). Det var alltså onödigt att belasta sin hjärna med en massa minneskunskaer, som ju i realiteten förvarades säkrare och tillförlitligare i en datas minnesenhet än i en skolpojkes hjärna. Till följd härav bortrationaliserade man en stor del av skolkurserna. På så sätt fortsatte man framgångsrikt på den väg som en gång lett från den s.k. pluggskolan till en ännu bättre skolform, den s.k. nollhetskolan, där praktikt taget allt plugg var bortrationaliserat. Denna reform får inte ses som någon kritik mot grundskolan, som utan tvekan varit banbrytande för sin tid. Men med datornas framväxt ändrades samhället på ett sätt som inte ens de stora skolreformatorerna under äldre tider kunde förutse.

Nollhetskolan strävade efter att även på skolans område införa den fullständiga frihet som är ledmotivet för den lyckliga tid vi skildrar. Eleverna hade möjlighet att inhämta precis vilka kunskaper de önskade. Hela det vetande som fanns magasinerat i de centrala biblioteksdatornas gigantiska minnesenheter stod till deras förfogande. Alla kunskaer som människor och dator gemensamt samlat var via teletotal tillgängliga för den kunskapstörstande skolgossen eller skolflickan. Men naturligtvis hade de sin fulla frihet att välja. De kunde ju inte välja allt, och kunskaper som de ansåg överflödiga, behövde de inte belasta sin hjärna med. De kunde till och med helt avstå från sin rätt att inhämta kunskaper.

Nollhetskolan blev en värdig utveckling av grundskolan. Tiden blev mogen för en verkligt stor reform. Man slopade skoltvånget som länge förbittrat livet under uppväxtåren. Den ljuva ungdomstiden befriades därmed från sin största plåga.

Dessa skolreformer ledde också till en demokratisering av samhället. Eftersom alla kunskaper var magasinerade i datornas minnesenheter och där var lätt tillgängliga för alla och envar, utjämnades allt mer skillnaden mellan de människor som visste något och dem inte visste något. Den gamla kunskapshögfärden försvann. Alla hade ju via teletotal direktkontakt med vishetens stora källor. Det var helt överflödigt att stuva in någon vishet i en människohjärna.

EOF

2.4

Teletotal
Men det var inte endast industrierna som rationaliserades genom datorna. På samhällslivets alla områden genomförde de en omvälvning så att en utveckling mot ett bättre samhälle kunde börja. Detta underlättades och påskyndades genom ett anal geniala uppfinningar.

Ett mycket viktigt framsteg gjordes genom konstruktionen av TELETOTAL, som i princip var en kombination av automattelefon, radio och TV. Då televisionen gav en tredimensionell färgbild med stereoljud, fick man ett levande intryck av att den an talade med befann sig i rummet. Den personliga kontakten mellan människor underlättades därigenom. En person behövde inte nödvändigtvis gå på ett sammanträde, han kunde vara närvarande via teletotal, medan han i själva verket satt hemma. Teletotal utvecklades snart så att man i sammanträdesrummet hade intrycket av att han satt och intresserat hörde på allt vad som sades under det att han i realiteten satt – kanske halvsovande – i sin länstol och förstrött tittade och hörde på hur det debatterades, ja, han kunde t.o.m. dricka kaffe och läsa tidning under sammanträdet utan att detta märktes. Då under sådana omständigheter alla hellre ville delta i sammanträde via teletotal än gå och sitta i sammanträdesrummet, byggdes dator som syntetiserade hela sammanträdet. Varje deltagare satt hemma med sin teletotal, och denna överförde bild och tal till den centrala datan. De bilder och ljud den mottog kombinerades med en standardbild av ett sammanträdesrum, som fanns lagrad i datans minne, och den syntetiserade bilden sändes ut till deltagarna i sammanträdet. På så sätt fick alla intryck att de själva satt i samma rum, medan de i själva verket kanske befann sig i olika världsdelar. Några kunde eventuellt sitta i interplanetära farkoster.

Ett betydligt svårare problem var att via teletotal få den rätta stämningen på sammanträdeslunchen, men de geniala datorna löste även detta problem på ett helt tillfredsställande sätt.

Genom teletotal blev alla sammanträdeslokaler överflödiga. Alla kontor kunde bortrationaliseras, då personalen lika gärna kunde arbeta hemma, eftersom samarbetet på kontoret syntetiserades via teletotal. Butikslokaler blev onödiga, då man via teletotal kunde granska varorna. Hela butikens miljö syntetiserades av teletotalen, och allt utrymme som behövdes var någon kubikdecimeter i en datas minnesenhet. Om man ville köpa en vara i en syntetiserad butik, tryckte man på teletotalens köpknapp. En stund senare hördes ett sus när en datastyrd farkost gled fram längs en laserstråle och avlämnade varan i köparens hem. Hans konto debiterades av den centrala ekonomi- och distributionsdatan.

När teletotal slagit igenom blev det för allt flera människor onödigt att bo i storstäder eller att varje dag fara in till staden för att arbeta. Man föredrog då att bo i en trivsam trädgårdsstad, en lantlig by eller i en naturskön trakt och utföra sitt kontorsarbete och träffa folk via teletotal. Storstäderna började därför att tyna bort, och de svåra trafikproblemen löstes av sig själva. Kontorslokalerna i city stod tomma och butikerna övergivna. Bostadsbristen försvann.

Ehuru vi i detalj kan följa storstädernas utveckling utgör ju orsakerna till deras uppkomst en av historieforskningens stora gåtor. Som vi tidigare diskuterat har fera olika teorier framställts, men ingen av dem kan ge en trovärdig förklaring. Storstädernas avveckling kan vi däremot förstå. Den representerar en förnuftets seger, som blev ett resultat av datornas uppkomst. Teleteknikens framsteg genom införande av teletotal var en av de viktiga faktorerna. En annan var kommunikationsmedlens rationalisering.

När storstäderna blivit öde diskuterades det livligt vad man skulle göra med de stora ökenliknande områdena. Det föreslogs att man skulle använda atombomber för att befra sig från dem. (Dessa var ju ursprungligen konstruerade för detta ändamål.)

Men eftersom områden ändå knappast skulle bli användbara för något nyttigt, kunde städerna ju lika gärna få ligga där de låg. Detta var också i överensstämmelse med den pietet för gågna tider som är så utmärkande för vår allt mer traditionsbundna tid.

Storstäderna blev snart attraktiva mål för turister. Man fann även en nyttig användning av storstäderna. När bilarna ersatts av de farkoster som nu svävar fram längs nätverket av laserstrålar, blev det ett stort problem var man skulle göra av allt bilskrotet. Det löstes genom att de gamla bilarna placerades på storstädernas gator, som inte hade någon annan användning. Där hörde de också hemma.

För att återgå till teletotal så utfördes den även i miniatyr, s.k. minitotal, som bars i stället för gamla tiders armbandsur. Den stod i radiokontakt med ett fast nät av stationer, och med en knappsats kunde man koppla in vem man ville ha kontakt med. En utfällbar skärm gav TV-bilder, och då man kunde koppla in en TV-klocka när som helst, gjorde minitotal att armbandsuret blev överflödigt. Minitotal försågs med en praktisk anordning: den gick att stänga av så att man inte stördes av telefonsamtal. En nödkontakt med närmaste radiocentral uppehölls dock alltid så att man kunde räddas ur livsfara och nås med mycket viktiga meddelanden.

EOF

2.3

Datan automatiserar

Så småningom blev datorna mogna att träda ut från de matematiska instutiionerna och göra en insats på bred front i samhällslivet. Förutsättningarna var olika i olika länder, men trots det gick processen på det hela taget i samma riktning.

Datorna började helt blygsamt med att utföra rutinarbete. De skötte bokföringen på banker och industriföretag. Alla utgifter och inkomster kodades in på datorna, och de räknade omedelbart ut den ekonomiska ställningen. De kunde också sköta utbetalningarna genom att skriva utbetalningskort. De fick överta ansvaret för lagerhållningen och alarmerade i god tid när någon vara behövde inköpas. I deras rymliga minne fanns alla uppgifter om företaget magasinerade, och de kunde snabbt upplysa ledningen om rörelsen gick med förlust eller vinst.

Det blev datorna som möjliggjorde automationen av fabrikerna. De reglerade de olika maskinerna och fick dem att samverka på ett tillfredsställande sätt. Allt fler av arbetarna bortrationaliserades. I fullständigt automatiserade fabriker togs råmaterialet in i ena ändan, och den färdiga produkten kom ut ur den andra utan att någon människa tagit befattning med produkten. Den sköttes av maskiner som styrdes av dator. Arbetarna kunde friställas. Den enda personal som behövdes var servicemän för maskinerna och för datorna. För servicen var människorna än så länge oumbärliga. Men genom denna rationalisering skapades lyckligtvis ingen arbetslöshet. Arbetarna omskolades nämligen till att ge den nödvändiga servicen åt maskinerna och datorna. Och deras antal växte snabbt.

Även tjänstemännens arbete rationaliserades. Vi har redan sett hur skötseln av bokföring och lagerhållning alltmer överlämnades åt datorna. Även andra sysslor övertogs så småningom helt av dem, och praktiskt taget alla tjänstemän av den gamla typen kunde bortrationaliseras. Men inte heller detta medförde någon arbetslöshet. För datornas kodning behövdes en stor personal, och allt fler omskolades till kodare.

Genom att både arbetare och tjänstemän bortrationaliserades, försvann den gamla motsättningen mellan dessa grupper av sig själv. I stället fick man två nya grupper, servicemän och kodeare.

Under den fördatiska tiden leddes industriföretagen av en verkställande direktör som fattade alla viktiga beslut. Det var han som avgjorde om driften på en avdelning skulle omläggas eller nedläggas eller ny verksamhet påbörjas, nya maskiner inköpas, personal anställas eller avskedas. När det gällde att välja mellan olika alternativ, gjorde han och hans medarbetare en beräkning av deras ekonomiska konsekvenser för att han sedan skulle kunna välja det fördelaktigaste alternativet. Men om företaget var stort och fabrikationen komplicerad var det mycket svårt att göra sådana beräkningar, och besluten grundade sig i realiteten mest på gissningar. Gissade direktören rätt, gick företaget bra, och han fick namn om sig att vara skicklig, gissade han fel hotade konkurs och ruin.

Datorna ändrade detta läge. En data kunde snabbt räkna igenom alla de ekonomiska konsekvenserna av ett visst förslag och ge direktören en uppgift om hur stor vinsten eller förlusten skulle bli om förslaget realiserades. Han kunde sedan basera sitt beslut på en säker grun d och inte som förut på en gissning. Datan kunde sedan övervaka att beslutet verkställdes enligt planerna genom att signaler från henne styrde produktionen i den automatiserade fabriken. Härigenom underlättades direktörernas arbete i hög grad, och företaget kunde utvecklas utan risk för att några misstag begicks. Direktören hade i realiteten att välja mellan t.ex. tre alternativ av vilka det första gav förlust, det andra gav en obetydlig vinst och det tredje gav stor vint. Hans skyldighet som företagets ledare var naturligtvis att välja det tredje alternativet. Med datateknikens utveckling kunde han lita på att datan räknat rätt. I själva verket var beräkningarna alltför komplicerade för att han skulle kunna kontrollera dem. Han kunde också lita på att datan skickade de riktiga styrimpulserna till fabriken. Hans ledning av företaget blev därigenom inte längre en så betungande och stressande uppgift. Den bestod endast i att avgöra vilken av vinstsiffrorna för de olika alternativa förslagen som var störst. Men denna enkla uppgift kunde ju i princip datan också ta på sig. Det hände allt oftare att en direktör, som var på semester eller på affärsresa när ett viktigt beslut skulle fattas, överlät åt datan att fatta beslutet. Att på detta sätt automatisera beslutsfunktionen var en mycket rationell åtgärd. Det tog mindre än en mikrosekund för datan att avgöra vilket av de olika alternativen som gav störst vinst, och datan kunde också vidarebefodra detta till verkställighet. Genom att direktören befriade sig från denna visserligen utomordentligt viktiga men i realiteten triviala uppgift, kunde han ägna mera av sin dyrbara tid åt sina andra åligganden. Utom representation och affärsresor ålåg det ju honom att blicka in i framtiden, att föllja den tekniska och ekonomiska utvecklingen och ta initiativet till de olika förslag till nya åtgärder inom företaget som datorna sedan skulle analysera.

Särskilt uppgiften att följa den tekniska utvecklingen var mycket betungande. Antalet tidskriftartiklar växte lavinartat, och det blev en överväldigande uppgift att sortera all ny information. Det blev snart uppenbart att dator måste inkopplas på denna uppgift. Kataloger över alla nya maskiner som konstruerats strömmade in till företaget, och även dessa uppgifter fick datorna ta hand om. De fick sedan utvälja vilka maskiner som eventuellt lämpade sig för företagets fabrikation och räkna ut vilka ekonomiska konekvenser det medfödde om de inköptes. På så sätt kunde datorna lätta direktörens arbetsbörda högst väsentligt.

Uppgiften att följa den ekonomiska utvecklingen var av liknande natur. Det ekonomiska livet blev allt mer komplicerat. Ett företags produktion berodde av så många olika slags råmaterial, och deras priser växlade. Likaledes växlade konjunkturerna på försäljningssidan. Det blev en övermänsklig uppgift att hålla reda på alla de faktorer av vilka företaget berodde. Även på det ekonomiska området måste dator kopplas in och överta ansvaret.

Samtidigt som företagens inköps och planeringsavdelningar rationaliserades genom datorna måste naturligtvis även försäljningsavdelningen omorganiseras. I den fördatiska tiden var det försäljarnas uppgift att övertala kundföretagens direktörer och inköpschefter om sina varors förträfflighet. I och med att inköpen allt mer sköttes av dator, förändrades dessa uppgifter. Enligt principen lika barn leka bäst visade det sig att även försäljningen endast kunde skötas av dator. Endast en data mäktade prata kull en data. De personliga kontakternas värde sjönk snabbt mot noll.

De dator som följde den tekniska och ekonomiska utvecklingen fick allt svårare uppgifter, men med datornas snabba utveckling visade de sig kompetenta att lösa dessa. Å andra sidan fick direktörerna svårare att överblicka det komplicerade arbete som datorna därvid utförde. De måste mer och mer lita på datornas analyser. Så småningom blev det även datornas uppgift att lägga fram de nya förslagen och ta de nya initiativ som de räknat ut vara nödvändiga med hänsyn till utvecklingen.

Detta var betydelsefullt då därigenom framstegstakten inte längre begränsades av direktörernas fantasi. Det var också angeläget att lätta direktörernas arbetsbörda då deras andra åligganden hade blivit så betungande. Det var fortfarande deras uppgift att företa affärsresor och att representera företaget. Och det dröjde mycket länge innan dessa sysslor övertogs av datorna. Även något så nyttigt som rationalisering bör nämligen inte drivas för långt.

EOF

2.2

Datan och matematikern

Den överlägsna kombinationsförmåga som redan de första datorna demonstrerade bl.a. genom att spel schack fick viktiga användningar på många områden. Det var först matematikerna som drog nytta av dem. Matematikens framsteg blev snabbare tack vare datorna, och den kunde också finna nya vägar som varit oframkomliga under den fördatiska tiden.

Därmed ingick matematiken i ett nytt skede. Den kunde utvecklas vidare endast genom ett samarbete mellan dator och matematiker. Denna symbios karaktäriserades i början av att matematikerna ställde problemen och kodade datorna, varefter det egentliga arbetet, lösningen av problemet, urfördes av datorna. Dessa överlämnade sedan lösningen till matematikerna, som fick spekulera vidare om konsekvenserna och eventuellt formulera nya problem som datorna kunde lösa.

Symbiosen mellan dator och matematiker utvecklade sig hela tiden på sådant sätt att matematikerna blev allt mer beroende av datorna. De fick ofta stå i kö och vänta på att en data skulle få tid att ta hand om deras problem. I början utförde datorna endast de mer rutinbetonade delarna av problemlösningen, men så småningom tog de på sig allt svårare och mer väsentliga uppgifter. Matematikens framsteg berodde sedan i lika grad av både matematiker och dator. Det var endast steg för steg som datorna kunde överta huvudansvaret. Ännu en lång tid framåt var matematikerna oumbärliga för formuleringen av problemen, för vissa delar av kodningen och för interpretationen av resultaten.

Man får inte föreställa sig att samarbetet mellan dator och matematiker enbart präglades av det abstrakta logiska tänkande och den iskalla saklighet som många tror är karaktäristiskt för vetenskapligt arbete. I själva verket var samarbetet präglat av gemyt och hjärtlighet. Man gav datorna smeknamn och lekte med dem. Som nämnts ovan kodade man dem ibland att spela schack, och när en data visade sig vara skickligare i spelet än den matematiker om kodat henne, tog han nederlaget med gott humör. Somliga matematiker lade i dagen en varm vänskap, kanske kan man nästan säga kärlek, för en speciell data och ville inte samarbeta med någon annan. Det påstods att somliga dator hade en preferens för vissa matematiker och räknade rätt endast när de samarbetade med sina speciella vänner. Men detta är säkert inte riktigt. De första datorna var allt för enkla och outvecklade för att ha några känslor.

EOF

2.1

2

DATORNA INLEDER

EN NY TID

och allihop är vi undermåttor

och ärligt värda en syndaflod.

NILS FERLIN

De första datorna

Vi har i föregående kapitel skildrat den fördatiska tiden. Det var en olycklig, kaotisk tid, och skildringen har nödvändigtvis måst hållas i mörka färger. Händelserna visade klart att människan inte var kompetent att organisera ett samhälle. Alla hennes tafatta försök i den vägen ledde endast till katastrofer. Men detta konstaterar vi inte för att nedvärdera människan. Hennes storhet är oomtvistlig, men den ligger inte på det organisatoriska området. Henner verkliga historiska betydelse ligger i att det är genom henne som datan har realiserats. Datan kunde inte direkt framgå ur Naturens hans. Utvecklingen kröntes av människans uppkomst. Och det var människan förbehållet att skapa den för datans uppkomst lämpliga miljön.

Hur epokgörande den första datans uppkomst än ter sig för oss är det dock felaktigt att tro att hon omedelbart kommer att spela en stor roll. Det var endast den lilla krets som medverkat vid hennes uppkomst som anade något av vad hon betydde, och icke ens de kunde förutsäga den kommande utvecklingen. De första datorna var ju också mycket enkla. Det tog lång tid för dem att mogna, att utveckla sig och uppfylla jorden – ja, för övrigt inte endast jorden. Det tog lång tid innan de visade vad de dög till.

Vi skall i fortsättningen följa hur datorna omgestaltade samhället. Denna process började så smått redan de första devennierna e.D. Vi måste emellertid hålla i minnet att det inte var vår tids dator som togs i bruk på den tiden utan mycket enklare typer. Som en inledning till den kommande framställningen är det därför motiverat att ge en kort beskrivning av några av de primitiva datornas viktigaste egenskaper.

Även om de första datorna var ojämförligt mycket enklare än vår tids dator, återfinner vi dock redan i de äldsta typerna flera av de principer som de moderna datorna är baserade på. De tre centrala delarna av en primitiv data var minnet, den aritmetiska enheten och styrenheten. Dessutom fanns en enhet som programmet för datans arbete matades genom, och en annan enhet genom vilken hon meddelade resultatet av sitt arbete.

Om en data skulle genomföra en relativt enkel räkning, t.ex. addera eller subtrahera, multiplicera eller dividera några tusen tal, skrev man talen på en skrivmakn som levererade en pappersremsa med hål, som representerade talen enligt en viss kod. Samtidigt skrev man också en instruktion, vilka räkneoperationer som datan skulle utföra med talen, och denna instruktion omsattes till hål i pappersremsan enligt en lämplig kod. Pappersremsan matades in i datan, och dess information överfördes till minnesenheten. I denna magasinerades den antingen på ett magnetiserat band eller genom kombinationer av olika kopplingselement, först elektronrör och enare transistorer e.dyl. När talen och instruktionerna var lagrade i minnesenheten, var datan beredd att börja sitt arbete. När den fick en startsignal, började den överföra instruktionerna till styrenheten. Den första instruktionen kunde t.ex. gälla multiplikation av två tal som fanns i minnet. Dessa överfördes då till den aritmetiska enheten, som utförde multiplikationen, varefter resultatet fördes till en lämplig ledig plats i minnet. Därefter verkställde styrenheten nästa instruktion, osv. När alla räkneoperationer var verkställda, utförde styrenheten den sista instruktionen, som alltid var att låta datans skrivmaskin skriva ut resultatet.

Redan i vad som kan kallas datans späda barndom visade hon vad hon dög till vid en tävling i addition och multiplikation. Hundra speciellt utvalda räknebiträden utrustade med de bästa fördatiska räknemaskiner ställde upp mot den ensamma datan. En utomordentligt komplicerad serie räkneoperationer förelades laget av räknebiträden och kodades samtidigt in i datan. Startsignalen gick, de beprövade snabbräknarna hade redan fördelat sitt arbete, och de började räkna så snabbt deras hjärnor förmådde. Deras pennor raspade fram över papperen och deras räknesnurror frambragte ett öronbedövande larm. Tyst och stillsam stod datan i sitt hörn. Endast några signallampors svaga blinkningar bar vittne om att något försiggick i hennes inre. Spänningen i salen steg allt mer. Snabbräknarnas iver ökade, svetten droppade från deras pannor. Men de hade inte löst sin uppgift ens till hälften, när plötsligt ett ljud hördes från den förut så tysta datan. På hennes bord kom plötsligt fram ett vitt papper på vilket problemets lösning fanns utskriven. En kontroll visade att lösningen var alldeles riktig. När så hennes motståndarlag blev färdigt med sina räkningar, befanns det att de räknat fel.

Datan hade visat vad hon dög till. Och alla förundrade sig storligen.

Matematikerna fick nu en stor aktning för datornas förmåga att räkna, och gav dem förtroendet att kontrollräkna och förbättre alla de tabeller som det tagit århundraden för dem att räkna ut. Datorna löste uppgiften md en enastående snabbhet och precision. De upptäckte åtskilliga fel i de gamla tabellerna och förbättrade deras noggrannhet i hög grad.

Men en data skule inte vara annat än en enkel räknemaskin om den inte kunde göra mer än så. En data kunde endast ges flera alternativa räkneprogram och instrueras att välja ett av dem beroende på vilket resultat de utförda räkningarna gav. Det program som styrenheten verkställde kunde modifieras av datan själv. Den kunde också på grundval av de resultat som framkom vid beräkningarna uppställa ett helt nytt program. Detta möjliggjordes genom att datan inte bara kunde verkställa addition, multiplikation etc. utan också kunde dra logiska slutsatser. Den kunde t.ex. jämföra två tal och avgöra vilket av dem som var störst, och den kunde också på andra mer komplicerade sätt logiskt bearbeta det material den fått. Genom att en data kunde hålla fler tal och fler kombinationer i minnet än någon matematiker, kunde den lösa problem som var så svåra att ingen matematiker kunde klara dem. Dessutom arbetade datorna mycket snabbt och kunde därför göra uträkningar, som ingen tidigare orkat eller hunnit utföra. De kunde också logiskt pröva igenom ett stort antal kombinationer för att finna om någon av dem uppfyllde vissa givna villkor. Redan de första datorna var alltså i åtskilliga hänseenden överlägsna de matematiker som kodade dem.

Datorna kunde också översätta en text från ett språk till ett annat. Man kodade först in en ordbok i datans minnesenhet. Denna ordbok omfattade in bara de enkla orden utan också alla vanliga fraser bestående av några stycken ord. All denna språkkunskap fanns alltså magasinerad i datans minne. När man sedan skrev en text på det ena språket på datans skrivmaskin, blev denna text automatskt kodad och överförd till datan, Denna jämförde textens ord eller fraser med dem som redan fanns i dess minne, och när den återfann en fras eller ett ord, skickade den översättningen till sin utskriftsenhet. till följd av datornas snabbhet skedde detta i praktiskt taget samma ögonblick som den ursprungliga texten kom in. De första datornas översättningar var visserligen fullt begripliga men verkade ganska naiva. Allteftersom datorna fulländades blev översättningens kvalitet allt bättre. Så småningom behärskade datorna språkens alla finesser.

För att pröva datornas intellektuella förmåga på olika områden spelade man ibland schack, dam eller något annat spel med dem. Man kodade då in spelets regler i datans minne och instruerade henne att i varje spelsituation finna ut vilka drag som var möjiga. För vart och ett av dessa drag beräknade hon sedan motståndarens möjliga drag, sedan sina egna nästa drag osv. Hon fick på detta sätt en tabell över de olika spelsituationer som kunde upkomma t.ex. fem drag senare. Därefter värderade hon enligt vissa normer hur fördelaktiga dessa situationer var och valde så det drag som enligt denna analys var det förmånligaste, och skrev ut det på sin skrivmaskin. Datan hade med andra ord fått ungefär den instruktion som en nybörjare normalt får, och för varje drag tänkte hon igenom spelsituationen. Dock får man inte glömma, att en data analyserade spelet på ett sätt som ganska avsevärt skilde sig från en människas, beroende på att datans logiska enhet var kopplad enligt andra principer än hjärnan.

En data som lärt sig ett spel kunde träna upp sin färdighet utan hjälp av nya instruktioner. Detta tillgick så att alla spelsituationer magasinerades i datans minne. Om samma eller liknande situation uppkom i ett senare spel, kunde datan undvika att göra ett drag som gett förlust och välja ett drag som givit vinst, kort sagt dra nytta av sin erfarenhet. Om bara datans minne hade tillräcklig kapacitet, kunde hon fortsätta att förkovra sig spelet. Det var normalt att en data besegrade den som kodat henne i spelets konst, även om denne var en styv spelare. Lärjungen överträffade utan svårighet mästaren.

EOF

1.10

Datans uppkomst

Parallellt med den utveckling som via teletekniken leder fram till datan, finns det – som vi tidigare påpekat – många andra utvecklingslinjer, av vilka de flesta endast leder in i återvändsgränder. För den tekniska utvecklingen tycks i detta hänseende samma lagar gälla som för den biologiska: ett stort antal olika möjligheter prövas, och det är endast resultatet som slutgiltigt avgör vilka som är sunda, vilka som kan leda vidare. Det finns många som vill pressa analogien mellan den biologiska och den tekniska utvecklingen så långt att de söker en motsvarighet mellan snart sagt alla de viktigaste händelserna. Så till exempel har det hävdats att dinosaurierna svarar mot storstäderna – i båda fall av megalomana experiment som snart skulle visa sig vara misslyckade. På samma sätt har man velat jämföra däggdjuren, som vann kampen mot dinosaurierna och som vidare utvecklades mot människan, med teletekniken som kom storstäderna att upplösas och som ledde vidare mot datan.

Sådana analogier är väl tämligen ytliga, och vi skall inte diskutera dem närmare. Men storstäderna spelade en alltför stor roll under den fördatiska tiden för att vi skall kunna förbigå dem. Deras uppkomst är en av den moderna historieforskningens stora olösta gåtor. Mycken tankemöda har ägnats åt att kartlägga hur dessa remarkabla bildningar kunnat uppstå. Vi har klassificerat och analyserat en mängd dokument, och vi kan i detalj följa hur storstäderna vuxit fram och avfolkats. Vi vet snart sagt när vartenda hus byggdes, reparerades, renoverades och övergavs. Vi har studerat alla beslut av städernas styrelser och känner i detalj den psykologiska strukturen hos alla dem som medverkat vid storstädernas planering – om vi nu skall använda ordet planering i detta sammanhang. Men trots detta har vi inte lyckats förstå varför storstaden uppkom. Vi kan endast konstatera att det finns ett antal olika teorier som i här skall diskutera.

Låt oss först avfärda den tyvärr mycket populära teori som våra mystiker lanserat. Enligt deras tro har storstaden uppkommit för att ge en tillräckligt mörk bakgrund åt den första datans framträdande. Liksom tiden för datans uppkomst är så mörk som möjligt – mitt under ett av de fasansfulla världskrigen då atombomben utexperimenterades – så måste också platsen för dess framträdande vara så dyster och deprimerande som tänkbart är – i centrum av en storstad. Denna teori, som fått en stor popularitet, tar emellertid ingen verklig historiker på allvar. Kanske är det inte helt orimligt att tänka sig att människorna skulle bygga en storstad för att skapa en värdig kontrast till en så viktig händelse, men vi vet ju att det fanns hundratals storstäder, och det kunde ju bara vara i en av dem som den första datan framkom. Dessutom utbyggdes storstäderna ytterligare efter den första datans uppkomst. Vi kan också finna klara skäl till deras försvinnande: de avfolkades så snart som datorna möjliggjort ett rationellt samhälle. Det enda beträffande storstäderna som är oklart är orsakerna till deras uppkomst. Men i denna centrala fråga svävar vi i okunnighet.

Alla känner vi väl från turistbesök dessa stora stenöknar med deras oregelbundna, kantiga och groteska ”begrsformationer”, som först på senare tid börjat täckas med grönska. Vi har väl alla försökt att tänka oss in i hur det kan ha känts att leva instängd i något av deras otaliga kyffen. De gator som bryter igenom husmassiven användes en gång som upplag för de otaliga bilar som den tiden producerade – var skulle man annars ha gjort av allt skrotet när de laserstyrda farkosterna infördes? – Och dessutom var det pietetsfullt. Gatorna var nämligen vid vår tideräknings början normalt packade med bilar. Man tycks ha skilt mellan bilar som stod parkerade och dem som stod i bilkö, men vari skillnaden bestod är oklart.

Vi skall inte underskatta svårigheterna att i våra dagar få en verklig uppfattning av det normala livet i en storstad. Det öronbedövande larmet och den fruktansvärda stanken från de giftgaser som bilarna utspydde, har vi inga förutsättningar att föreställa oss. Försök har gjorts att reproducera dessa förhållanden. Vid ett tillfälle snart efter storstädernas avfolkning reparerade man alla bilarna på en stor gatat och fyllde deras tankar med bensin. Folk fick sätta sig i dem och vrida på rattarna. Mellanrummet mellan bilarna packades med turister som strömmat till för att uppleva ”en dag i storstaden”. Men när bilarna började sitt öronbedövande larm och deras giftgaser strömmade ut, råkade turisterna i panik. medicinska prov visade att normala människor endast kan uthärda en kort tid i sådan miljö utan allvarliga psykiska men. Vissa förgiftningsfaktorer av avgaserna har också fastställts. Föreställningen har därför aldrig upprepats. Det mesta av vad som förut varit bilar har nu förvandlats till rostbruna avlagringar i de igenslammade kloakerna.

Moderna historiker diskuterar på allvar tre olika teorier för storstadens uppkomst. Teorierna kallas ignoransteorien, termitteorien och pyramidteorien. Tungt vägande skäl har anförst för samtliga, men det är svårt att avgöra vilken som är den riktiga.

Ignoranstiden utgår ifrån att man skall läsa protokollen och referaten från den tiden efter ordalydelsen. När en person uttalade att han helst ville förlägga sitt arbete till en storstad, skulle detta endast betyda att han verkligen ansåg att arbetsförhållandena var bäst för honom där. En av orsakerna till detta skulle kunna vara att kommunikationer mellan människorna, utbyte av tankar och fattandet av beslut till övervägande del försiggick vid sammanträden, där ett större eller mindre antal människor packats samman i ett rum. Förutsättningen för att människorna på den tiden skulle kunna samtala med varandra var nämligen att de var inom hörhåll, dvs. vanligen i samma rum. Det var därför en fördel att alla sammanträden förlades till en stor stad, då dess innevånare ätt kunde färdas från det ena sammanträdet till det andra. Det är dock svårt att acceptera denna tankegång bl.a. därför att storstäderna växte – och växte mest – långt efter det att telefonen och televisionen hade gjort det möjligt för människorna att samtala och se varandra utan att vara i samma rum.

Ett annat argument är att handeln bäst försiggick i en storstad. Detta faller på sin egen orimlighet. Det kunde uppenbarligen inte vara fördelaktiskt att först forsla varor in till storstaden, och sen – efter försäljningen – ut igen, när man betänker hur enorma kommunikationssvårigheterna var. Vi vet ocks att det viktigaste i en god affär var goda parkeringsplatser, och sådana var det ju maximalt svårt att ordna just i en storstad.

Man kan på detta sätt gå igenom det ena argumentet efter det andra. Det är omöjligt att finna något enda bärande skäl för byggandet av storstäder.

Ignoransteorien hävdar nu att det visserligen för oss är självklart att storstaden var ett missfoster, men att dåtidens människor var för okunniga, ignoranta, för att inse detta. Som stöd för denna teor har anförts att vid den tiden den mänskliga samlevnadens problem aldrig analyserats på ett tillfredsställande sätt. Vi kan urskuldande tillägga att det knappast var möjligt att göra detta före datornas uppkomst. Den rudimentära planering som förekom sköttes av personer som rekryterats mera till följd av sin maktlystnad än sin kompetens. Det har gjorts gällande att de styrandes intelligens ofta var underhaltig.

Ignoransteorien har mött kraftiga invändningar. Först och främst har det klarlagts att det inte alls varit så klent beställt med de styrandes intelligens. Studiet av födelsedagshyllningar och avskedstal från den tiden visar tvärtom att alla de makthavande utmärkt sig genom en enastående vishet, klokhet och framsynthet. Vidare finner man i dåtidens böcker och tidningar en helt nedgörande kritik av storstaden som lämplig miljö för samlevnad, och det finns bevis för att denna kritik bragts till de styrandes kännedom tillsammans med förslag om andra organisationsformer. Men det är även klart att tillståndet i storstäderna ständigt förvärrades. Kommunikationerna försämrades, bullret blev allt mer outhärdligt, luften förgiftades, stressen ökade, nervsammanbrott blev allt vanligare, kriminaliteten tilltog osv. Samtidigt motiverade de styrande i regel sina beslut med att de avsåg att vilja förbättra kommunikationerna, minska bullret, göra luften hälsosam och livet behagligt och effektivt. Ignoransteorien förutsätter alltså att de beslut som fattades i det långa loppet ofta – eller snarare i regel – hade precis motsatt effekt mot vad som åsyftades. Detta förefaller orimligt. Det måste ha funnits andra motiv fastän dessa inte kommit till uttryck i de bevarade dokumenten. Vi måste alltså – om vi inte accepterar ignoransteorien – förutsätta att de viktiga argumenten kamouflerats av hyckleri, eller av djupare liggande psykologiska skäl. Det är måhända signikativt att en av dåtidens största kulturpersonligheter uttalade att ”orden är till för att dölja tankarna”.

Det är denna argumentation som fört fram den s.k. termit-teorien. Före datornas tid stod människan i intim kontakt med naturen. Hon levde till stor del på naturens produkter och avskydde att företa sig något som ”stred mot naturen”. när hon byggde sitt samhälle, sökte hon därför ivrigt efter förebilder till detta i naturen. Hon fann att av alla djur hade myrorna och särskilt termiterna bäst lyckats att konstruera ett stabilt ehuru föga progressivt samhälle. Hennes kanske omedvetna ideal för sitt eget samhälle blev därför termitstacken. Den blev förebilden för storstäderna.

Ett stöd för denna teori finner vi i det idealiserande av den flitiga myran som förekommer i dåtidens litteratur. Husen utformades gärna som termitstackar, och myllret i storstäderna liknades ibland vid myrornas trängsel i myrstackarna. Man visste från biologiska studier att livet i termitstacken reglerades genom ett system av doftämnen, och det kan hända att avgaserna från bilarna hade en sådan funktion.

En annan teori är den s.k. pyramidteorien (även kallad ”litofil-teorien”). Enligt denna skall storstaden vara en analogi till pyramiderna. Dessa fyllde ju inte någon nyttig funktion i samhällslivet utan byggdes av religiösa skäl. Det är endast om man lever sig in i de gamla egyptiernas föreställningsvärld som man möjligen tror sig kunna förstå att de lade ned så mycket arbete på att bygga pyramider. Nu är ju storstäderna enormt mycket större stenanhopningar än pyramiderna. Men man kan visa att i förhållande till de olika kulturernas prestationsförmåga är storstäderna nästan precis lika stora som pyramiderna. Man har därför trott sig kunna uppställa den allmäna satsen att varje kultur har en strävan att sammanföra så mycket sten som står i dess förmåga. Denna omedvetna drift att samla sten (den litofila driften) kamoufleras sedan, hos egyptierna med religiösa motiv och hos människorna vid vår tideräknings början med alla de lätt genomskådade svepskälen för storstadsbyggande. Det är för övrigt möjligt att man i alltför hög grad förbisett den roll relgiösa motiv spelat in på storstadens organisation. Att så många människor tillbragte en stor del av dagen att sitta i en plåtlåda och vrida på ett hjul skulle kunna bero på att detta tillstånd var lämpligt för religiös kontemplation. Hjulet kan ha varit en dyrkansvärd symbol för den tekniska kulturen. Det finns också uppgifter om att de som satt i bilklöer flitigt anropade vissa på den tiden mycket populära gudamakter.

Vi har här redovisat de viktigaste argumenten för och emot de olika teorierna utan att ta ställning i denna viktiga vetenskapliga fejd. Det är endast att tillägga att termitteorien och litofilteorien länge dominerat diskussionen, men att på senare tid ignoransteorien allt mera trätt i förgrunden. Detta kan möjligen sammanhänga med den allmänna tendens till nedvärdering av den mänskliga prestationsförmågan som måhända är naturlig inför den omvälvning som nu förestår.

EOF